Att få lära känna sig själv borde vara allas rättighet!

I ett samhälle där vi har mer kunskap än någonsin tycks vi också vara mer förvirrade än någonsin.

Vem är jag...?
​Vad vill jag...?
​Vad är hållbart för mig...? 

Detta känns som "eviga" frågor. Och det blir inte bättre av de oändliga valmöjligheter vi har idag. Det känns som om vi ofta "stänger av " för att inte bli överladdade med information. Vi orkar inte ta in mer utan "kör på" i hopp om att någon gång i framtiden få jobba med det vi "egentligen" vill arbeta med.

Känner du igen dig? Det gör i alla fall jag och många jag känner...

Varför valde jag inte att plugga till "det där" istället eller varför gjorde jag inte "så" istället. Det är lätt att vara efterklok och bli bitter på föräldrar, samhälle och omständigheter som gjorde att vi hamnade där vi är idag. Men ska det egentligen vara så svårt att lära känna sina egna drivkrafter och hitta rätt i karriärdjungeln?

EXEMPEL:
1) Tänk dig en person som är öppen och nyfiken, teoretisk och nytänkande i sin personlighet (Big Five O+) och hamnar mitt in i den konservativa världen (juridik, medicin etc) för att vid 50 års ålder inse att "det här var inte min grej..." Kanske hade områden som psykologi, marknadsföring, entreprenörskap etc varit en bättre matchning?

eller

2) Tänk dig en person som är orolig och nervös, känslostyrd och grubblande i sin personlighet (Big Five N+) och hamnar som chef i tuffa, konfrontativa miljöer med krav på tydligt ledarskap, för att vid 40 års ålder gå in i väggen och aldrig komma tillbaka. Kanske hade en karriär inom service, vård, skola, konst, design etc varit en framkomligare väg?

Måste det vara så eller skulle skola och föräldrar kunna ta större ansvar?

Med tanke på att nästan 50% av vår personlighet är medfödd/genetiskt betingad är det ju egentligen inte speciellt svårt att mäta de tydligaste karaktärsdragen kopplat till läggning/fallenhet relaterat till viss studieinriktning hos högstadieungdomar. Tänk om skola och föräldrar vågade lyfta denna fråga och vi skulle få möjlighet att på allvar hjälpa våra blivande vuxna att välja en yrkesbana som ligger i linje med medfödda drivkrafter?

• Svårt? Ja, det är i alla fall inte lätt - men om det är tillräckligt viktigt investerar vi den tid, kraft och resurser som behövs.
• Möjligt? Ja, det är fullt möjligt att genomföra ett femfaktortest på högstadieungdomar och koppla resultatet till de vanligaste yrkesområdena.
• Viktigt? Om det är någon i livet det verkligen är viktigt så borde det väl ändå vara i skolan? En tid då vi verkligen söker vår egen identitet och bygger självkänsla, trevar oss fram i den snåriga djungeln av både skrämmande och lockande möjligheter, där vi tyvärr alltför ofta går på "känslan" och låter tillfälligheter och omständigheter styra avgörande val.

Efter att ha utbildat över 200 personer inom kompetensbedömning där femfaktortest används på kursdeltagare kan jag med stor säkerhet konstatera följande:

• ​de flesta av oss har mycket låg självkännedom (framförallt har vi svårt att erkänna de nervösa, introverta, konservativa, utmanande och "slarviga" dragen hos oss själva) 
• alla är mycket intresserade av och vill förstå mer om sig själva
• många önskar att de hade valt en annan yrkeskarriär tidigt i livet

Så vad kan man göra för att påverka situationen för dagens ungdomar och få dem på "rätt spår"? Här kommer några tankar och tips som kanske kan verka som en inspiration för dig som förälder, arbetsgivare, chef, medmänniska:

1. Gör en värderingsövning där individen själv får plocka fram primära drivkrafter. Tex "kompetenskort" (kortlek med yrkesrelaterade beteenden) kan användas för att få igång dialogen.
2. Undersök drivkrafterna genom att låta individen fylla i ett femfaktortest och utgå ifrån kopplingen till kompetens (värderingsord). Kräv att din testleverantör ska visa dig exakta kopplingar mellan kompetens och psykometriska begrepp.
3. Med lite sunt förnuft kan du lätt tillsammans med individen resonera dig fram till styrkor och utvecklingsområden, potentiella risker och möjligheter. Dra slutsatser på generell nivå. Är personen praktisk / teoretisk, utmanande / tillmötesgående, flexibel / strukturerad? Vad innebär detta för motivationen? Vilken typ av arbetsuppgifter känns mest lustfyllda för individen?

[Min förhoppning är att skolan ska ta denna fråga på allvar i framtiden, men fram till dess har du och jag ett gemensamt ansvar för de ungdomar vi har i vår närhet. Sträck ut en hand och hjälp någon på samma sätt som du själv skulle velat bli hjälpt när du var i början av din karriär! För info, tips och konkreta råd mejla till blogg@accelerating.se]