"Jaha, men säger du sådär så låter det ju bra..."

​Hon ville inte känna igen sig... Det var så uppenbart att det blev nästan pinsamt. Hon var en rutinerad och slipad arbetssökande som var van att svara på de vanliga frågorna om sig själv, en skådespelare...

"Nej, sådär orolig är jag inte..."
"Nej, sååå arg blir jag inte..."
"Nej, nej problemorienterad är jag inte...
ALLA säger att jag är lösningsorienterad!"

Jag hade seglat in på en ung människas stormande hav av bekräftelsebehov och hade lust att bara ta på mig flytvästen och hoppa överbord. Det hela kändes både hopplöst. Varför satt vi båda här och låtsades? Jag låtsades tro att hon talade sanning och hon låtsades inte känna igen sig i personprofilen utan gjorde allt för att det skulle se "bra ut".

"Jaha, men säger du sådär så låter det ju bra..."

Det var Anna, en av slutkandidaterna till en specialistroll där jag ansvarade för urvalstesterna, som till slut valde att hålla med när jag nämnde alla FÖRDELAR med att vara orolig, ha temperament och vara kritisk. Anna lade huvudet på sned och tittade nyfiket på mig. Nu kändes det äkta. Vi hade kontakt. Plötsligt kändes det okej att vara allt det där "man inte skulle vara".

"Man är den man är och man kan aldrig vara någon annan...", sa jag och pustade ut. Anna var tuffare än många av de oroliga, temperamentsfyllda och kritiska chefer jag träffat genom åren.

Hon verkade chockad över att det hon trott var idealbilden av en människa inte stämde överens med den hon egentligen var. Tillsammans med 99% av alla andra människor trodde hon ju att man MÅSTE vara:

1. LUGN-TUFF
2. EXTROVERT-SOCIAL
3. ÖPPEN-KREATIV
4. ANPASSNINGSBAR-LAGSPELARE
5. ORGANISERAD-STRUKTURERAD

Det var det Anna hört av sina föräldrar och av lärarna i skolan, i TV-serierna, i tidningarna, på bloggarna... ja överallt! När hon nu såg att hon snarare var det motsatta och såg alla fördelar med detta kunde jag skymta en tår i hennes ögonvrå.

Jag har träffat många kandidater med liknande profil, personer i början av sin karriär, och det finns vissa gemensamma drag:

• tuff image
• man spelar en "roll" 
• man tar allt som kritik
  

• låg självkännedom

Det tragiska och som gör mig ledsen när jag tänker på det är att A) de inte tycker om sig själva, B) de tror att de är någon annan, men C) är alla superduktiga "high perfomers". Det tråkiga ligger i att de kanske kommer leva en stor del av sitt liv baserat på villkor som andra dikterat för dem och kanske först långt, långt senare i livet inser att de byggt allt på en "livslögn" om vad som skapar verklig livsglädje. 

Så vad kan man lära av detta? Vilket ansvar kan man ta i förebyggande syfte? Jag ser framförallt tre saker man kan vara uppmärksam på för att värna transparens och ärlighet, både som arbetssökande och rekryterare: 

1. Ingen vinner på att "översälja" sin kompetens -  alla är förlorare på "duktighetsteatern"!
   Arbetssökande: Hur ärlig är du mot dig själv då du säger att du "kan allt" bara för att få jobbet?
   Rekryterare: Hur mycket säljer du in tjänsten vs berättar om hur det "verkligen är"? 
2. Att välja att vara ärlig idag kan få stora effekter på 10 år!
   Arbetssökande: Var ärlig med det du kan/vill. Då minskar risken för att bli olycklig på jobbet.
   Rekryterare: Kommer kandidatens upplevelse av jobbet överträffa dennes förväntningar? Om svaret är NEJ har du en stor risk för felmatchning.
3. En början till ökad självinsikt kan vara att se på "kritik" som gratis kompetensutveckling!
   Arbetssökande: Hur väl känner du dig själv mot bakgrund av vad andra säger om dig? Modern forskning säger att det är dina närmaste kollegor/vänner som bäst kan bedöma din prestation.
   Rekryterare: Hur mycket ansvar tar du för att slussa Anna vidare i karriären? Säg inte att det inte är ditt jobb! Det kostar dig nämligen ingenting och du besitter både kunskap och kompetens.